K har åkt på förkylningen nu så han är också hemma i veckan. Igår kände jag mig rejält bättre om än inte helt bra, så jag började tvätta och ha mig.

Men... Igår morse kliade det i mitt vänstra öra rätt så frenetiskt. Jag tog en tops och petade lite, kanske lite för lågt in, men inte så det gjorde ont. Efter en stund blev det som ett rejält lock för örat och jag hade svårt att höra. Då började jag oroa mig för vad jag nu hade ställt till med. Efter en stund igen började det göra ordentligt ont också. Jag bet ihop och ville inte visa nåt för K, sån är jag. Så jag sa bara att jag hade lite ont. Jag vill inte gärna tala om krämpor då jag helst inte går till läkare. Och pratar man inte om det så finns det inte. Sunt resonerat, nää. Har nog läkarskräck samtidigt som jag är rädd att jag inte ska få hjälp eller att inte bli trodd. Förtroendet till läkare eller sjukvård överhuvud taget sviktar ju i och med allt man läser och hör. Men det ska vi inte gå in på idag. Till slut kunde jag inte bita ihop mer, nu hade jag ännu mer ont i örat och det rann vätska ur det. Jag grät av smärta.


K blev orolig och sa kort och gott "nu åker vi". Jag tog en ipren och så åkte vi iväg till en mottagning nära oss som har akut drop in. Där var det fler så klart som också satt och väntade, många fler och en massa barn. Barn är HUR söta som helst men just då var det inte särskilt kul att höra deras skrik, trallande och dån av leksakerna dom lekde med samtidigt som många av de vuxna satt och pratade också.


Det var skönt att komma hem igen, stackars K också. Han är ju inte alls kry men ändå följde han med mig. Hur som så dröjde det inte länge innan det började göra ont igen. Nu hade det gått två timmar sen den där iprenen innan vi åkte, jag tog en till och så försökte jag sova en stund. Efter två timmar igen var smärtan tillbaka. "Kan ju inte hålla på att knapra värktabletter så tätt" tänkte jag så jag försökte åter igen att bita ihop och försökte sova. Efter några timmar bröt jag ihop igen av att det gjorde så ont och K sa åter "nej nu åker vi, så här kan du inte ha det".

Jag tror att klockan var kring halv tio på kvällen då vi kom fram till akutmottagningen (en annan den här gången) och det dröjde inte länge tills jag fick prata med en sköterska, en sköterska som trodde det rörde sig om en vaxpropp, men sen började väntan för att få komma till läkare. Den här gången tog det bara två timmar, kort tid för att vara där men det var plågsamt. Sista stunden satt jag bara och grät och kunde knappt sitta still för det gjorde så ont. Så blir jag uppropad, inskickad i ett rum och en kvart senare kommer (mer väntan) det in en läkare. Han tittar i mitt öra och säger "du har ju öroninflammation. Det är bara en vanlig öroninflammation. Kom så ska du få tabletter". Ett läkarbesök på knappt en minut, det ni!

Blev hemskickad med kåvepenin (pencellin) och diklofenak (värktablett). Hälften skulle jag ta med en gång och hälften på morgonen. Jag tog dom innan vi lämnade mottagningen så att värktabletten skulle börja verka snarast. Det gjorde den inte... inte alls. Jag satt och skakade och grät då vi kom hem. Skakade för att det gjorde ont, hade fått feber och jag frös. K var snäll och ringde sjukvårdsrådgivningen för tips. Tyvärr så var det enda jag kunde göra att sitta i högläge och så skulle man kunna kombinera diklofenaken med alvedon eller panodil (paracetamol)för mera effekt. Tyvärr hade vi bara ipren hemma. Det blev en jäkla natt men fick mig någon lite tupplur i alla fall innan det satte igång som jävligast igen, klockan fem.



Vid sju-tiden åkte K iväg till ett apotek som skulle öppna och sedan kom han hem med panodil. Jag tog två stycken plus en diklofenak igen. Lycka!!! Efter en stund hjälpte det och jag fick äntligen ro i kroppen för att sova. K också!

Det vätskar fortfarande ur örat (var) så får gå runt med bomullstuss i, men effekten av tabletterna sitter i än och jag är så tacksam för det. Så skönt! Nu har vi precis ätit frukost. K gick iväg och handlade frukostmat och tog ut pecilinet till mig och så kom han hem med en bukett av mina favoritblommor. Vita tulpaner!


Älskling du är bäst. Du har rännt med mig till läkaren, varit vaken tillsammans för mig för att jag har haft ont, tröstat mig, åkt in till stan tidigt på morgonen för att köpa tabletter till mig för att jag skulle slippa ha ont och så frukost och blommor på det. Det är ju jag som borde ta hand om dig bejbi, nu då du är helt matt med förkylning och halsont. Jag älskar dig!

Nu ska vi krya på oss!


/Tesan

---