Hem25/11 06.50...
16:e dagen, 32+4
8 imorse blev vi väckta (då hade jag lyckats somna en stund) av BM som har hand om oss idag. Hon kopplade på ett CTG och tog ett infektionsprov sdan kontrollerade hon tappen. Hon tyckte inte att det hade hänt så mycket. Den sitter fortfarande långt bak och var väl ca 1,5 cm lång och möjligtvis 1 cm öppen, inte alls tillräckligt. Beslut togs efter övervägande med läkare att jag skulle få en ny geldos, denna gången starkare. Vi fick lov att äta våran frukost sedan tog jag en dusch och 9.45 fick jag den andra omgången med gel.
Efter att gelen fått värka en timme gick vi ut och rörde på oss . Det gjorde ondare i magen men samtidigt var det skönt att få sträcka på sig och få röra på benen. 15.45 har det gått 6 timmar sedan gelen lades så då är det dax för en kontroll av tappen igen och sedan blir det nytt beslut om vad som ska göras. Hoppas nu att det har hänt nåt på tappen, annars känns det verkligen som att man har ont i onödan nu.
Har förutom antibiotikan som jag får intravenöst 3 ggr/dygn blivit insatt på antibiotika i tablettform och den ska jag ta 4 ggr/dygn. Detta för att det ska täcka ett brett område då dom misstänker infektion men dom inte vet var det kommer från.
Nu ska vi snart gå och äta lunch och sedan ska jag försöka vila. Kan nog inte somna pga. värkarna men vila är ju inte fy skam.
16:45 kom en läkare in och informerade om hur dom tänkt sig att förloppet skall vara. BM ska känna på tappen för att se om den öpnats något mer. Om den hade det så förutsätter dom att mitt eget värkarbete sköter det självt. Om jag inte hade öppnat mig mer så skulle dom sätta in värkstimulerande dropp. Självklart hoppas vi att vi inte skal behöver mer hjälp på traven utan vill att det skall skötas den naturliga vägen.
18:00 BM undersökte och så att tappen nu var helt utplånad och att det hade öppnat sig en cm till, totalt 3 cm. Nästa koll görs klockan 20:00.
20:00 Efter kontroll av BM så får vi veta att det inte hade hänt mer nu på dessa två timmar. Tråkigt men vi kände det på oss. Det blev något längre mellan värkarna och intensiteten var inte detsamma. Nu blir det värkstimulerande dropp...
/Tesan
15:e dagen, 32+3
Har sovit hyffsat bra inatt men jag vaknar ju och springer på toa en si så där 5 gånger. Då jag var uppe vid 5-5.30 kollade jag tempen samtidigt. Den visade ingen temp, 36.8 tror jag det var. Efter frukost och en dusch kollade jag igen och då visde den 37,8. Inte bra. En BM har precis varit här och tagit ett CRP - snabbsänka, så får se vad dom tänker göra nu. Jag känner mig inte alls dålig. Varför ska det börja nu då det har varit bra i 2 veckor?
Jag återkommer...
För 5 minuter sen ca fick jag besked att jag kommer bli igångsatt idag. Shit!!!
Ringde efter K vid 11.30. Han var fort på plats. Fick en nål i armen och en dos antibiotika för att hjälpa mot ev. infektion. Ska få 2 doser/dygn. Vi väntade på att bli överflyttade till förlossningen så snart en plats skulle bli ledig. Vi hann få i oss lunch innan och vid 15-tiden, tror jag, blev vi överflyttade. Jag har hemskt dåligt tidsperspektiv idag då jag varit så jäkla nervös så ni kan inte förstå!
Jag blir överflyttad och ska bli igångsatt pga. tempen, CRP visade inget men det kan släpa efter ett par dagar.
En BM på förlossningen säger att hon ska koppla på ett värkstimulerande dropp och nu håller hjärtat på att hoppa ur kroppen på mig. En läkare dyker upp på rummet med en UL-maskin och vill kontrollera var huvudet är, det låg fortfarande ner, strålande utsikter! Läkaren ordinerar BM att kontrollera om tappen är påverkad innan hon sätter dropp. Hon menar att det är ingen idé att sätta igång ett värkarbete om inte "locket är öppet", då kan ju ändå inte bebisen komma ut. Tappen var inte påverkad, läkare meddelas. BM kommer tillbaka och säger att läkarna vill diskutera ihop sig ang. om jag över huvud taget skall sättas igång idag. Dom vill först ha en ny temp och CTG. Temp har jag fortfarande men minns inte hur mycket.
Vi blir glada, speciellt jag, för att vi får en paus. Har kännts så himmla stressigt allt som hänt fram till nu. Men innan nästa episod sedan börjar har jag lugnat ner mig avsevärt och nu är jag inte lika rädd längre. Det känns sjukt nervöst men nog fasen ska jag fixa detta! VI ska fixa detta! Med K vid min sida känner jag mig så trygg, han är grym!
2 timmar senare vid 17, kommer en läkare in. Hon berättar att hon och kollegorna har diskuterat ihop sig. Eftersom jag har feber så misstänker dom att det kan vara fråga om en infektion eller kanske t.o.m. virus. Så dom tycker det är bäst att bebisen får komma ut nu. Dom säger också att dom är inte alls oroliga för barnet utan tycker att det blivit tillräckligt mogen iom. att kortisonet har fått verka och bebis fick ligga kvar i 15 dagar efter vattenavgången. Dom har beslutat att jag ska få en behandling av en hormongele som ska få tappen att mogna.
Kl. 18 kommer BM in igen, kopplar upp mig mot en CTG och ger mig en dos med gelén bakom livmoderhalsen. Trodde det skulle göra ont eller åtminstone vara mer obehagligt än vad det var men det gick så fort så hann nappt vara med. Blev tvungen att ligga kvar i sängen i en timme så inte allt skulle rinna ut och det var en jobbig timme. Har så svårt för att ligga på rygg och jag var tvungen att ligga så stilla eftersom CTG:t var kvar på mig och så fort jag rörde mig tappade den kontakten med bebis.
Strax efter 19 kopplar BM bort CTG:t och jag får äntligen röra på mig. Andra dosen av gelén brukar ges efter 8 timmar, men då är det ju mitt i natten så dom ska inte göra mer nu förrens imorgonbitti. Då undersöker dom tappen igen och sedan efter det tas beslut om vad nästa grej blir. Om det blir gelé, ballong eller dropp.
Jag har redan börjat känna av små sammandragningar nertill i magen och mensvärk. Samma som jag känt innan men nu känns det lite kraftigare och kommer något tätare än vad dom förut gjort.
Just nu väntar jag på att K ska komma tillbaka. Han hastade hem för att hämta matlådor till honom samt kläder och grejer. Nu får ju han också stanna här så vi får vara tillsammans och äntligen sova tillsammans igen.
Jag återkommer så fort jag kan men om jag inte skriver imorgon så behöver det inte betyda att bebis har kommit. Det kan krävas många försök och detta kan ta upp till ett par dagar. Men som sagt, jag berättar så fort jag kan!
Tack snälla ni för alla fina kommentarer jag har fått och tack alla vänner och familj som messar mig. Känns underbart att så många tänker på mig och oss och jag behöver verkligen peppningen!
/Tesan
2 veckors-jubileum, 32+2
Bebisen skrämde upp mig inatt. Jäkla skitunge :-) Jag hade knappt känt några rörelser sedan jag kom tillbaka till sjukhuset men jag försökte vara lugn ändå. Vid 1-30 stängde jag tv:n och försökte sova. Varjegång jag vände på mig kände jag på magen men det var helt lungt. 3.30 eller om det var 4.30, larmade jag på personal och sa att jag kände mig lite oroligt. Då tog en BM in en CTG-maskin och kopplade upp mig och så fort hon satte plattan på magen så hördes hjärtslagen, vilket underbart ljud! Och då vi började prata, då kom första rörelsen. Den hade helt enkelt bara gottat ihop sig där inne och sov djupt.
CTG:t på morgonen och tempen var inget att anmärka på idag heller.
Idag är det 2 veckor sen jag blev inlagd här på special BB. Det är märkligt hur tiden har känts seg och lång samtidigt som det känns otroligt att det redan gått 2 veckor.
Fick besked om att det var okej att åka hem över dagen idag också. Underbart! Det var okej eftersom mitt tillstånd är oförändrat. Får väl se hur det blir framöver, får ta en dag i taget. Man skulle ju vilja passa på att fixa med saker men jag får släppa dom tankarna, måste ta det lungt. De får inte bli mer rörelse än nödvändigt. Det var BM väldigt noga med att påpeka också, att jag måste ta det lungt.
K kommer snart och plockar upp mig så jag uppdaterar väl då jag är "hemma" :-) sen ikväll.
Kom tillbaka vid 21.30 ikväll. Vi har haft en skön dag. Var hem till C & J och åt lunch med dom och satt och pratade. Sedan åkte vi hem, jag tog en powernap i våran sköna säng och sedan var det soffan för hela slanten och vi åtmiddag och kolllade på tv. K har passat upp på mig och jag har bara gått det nödvändigaste stegen. Har känt ett rejält tryck neråt då jag gått idag så jag vankar fram. Tror bebis trycker mer eftersom det inte är så mycket vatten i magen. Kollade min temp då jag hade kommit hit och den låg på 37,7. Helt klart lite feber för en som mig som har en normaltemp på under 37. Fick pamol av BM som bara trodde det var en hög kvällstemp eftersom jag donat idag. Men jag har inte donat, har nästan tagit det lika lungt som om jag hade varit kvar på avdelningen. Blev förvånad faktiskt då det visade temp för jag känner inget och det har ju inte varit något sedan jag kom in så det blev liksom - What?! Hoppas det inte visar något imorgonbitti.
Nu ska jag surfa lite till och sedan bädda ner mig med en bok. Natti!
/Tesan
13:e dagen, 32+1
På kvällen och innan jag skulle sova hade jag lite sammandragningar nertill i magen och lite mensvärk-känsla. Tydligen sammandragnigar eller förvärkar sa BM, livmodern och kroppen övar sig. Så något har börjat hända.
Då jag satt upp i sängen och surfade innan jag skulle sova så ser jag hur magen guppar och gungar till flera gånger. Full fart på bebisen utan att jag då kände nåt. Vad märkligt men SÅ häftigt att se magen röra sig så!
Då har man påbörjat vecka 33 nu då! 32 fulla veckor och en hel dag.
Imorse hade jag inte temp, vore nästan konstigt om jag sa att jag hade det. Har ju varit bra hela tiden nu. Gjorde CTG:t efter frukosten och det tog nästan en halvtimme idag men vet inte varför. Bebis sprattlade på där inne och jag blev nästan sövd av att få höra dess hjärta och rörelser.
En stund efter det kommer BM och säger att dom tänker flytta på mig. "IGEN"? frågar jag. Dom behövde tydligen rummet till en nyförlöst och det kan man ju förstå men varför kunde dom inte istället flytta på tjejen som jag flyttade in till? Nu är det ju faktiskt 4:e gången jag byter plats på nästan nästan 2 veckor, känns inte så roligt måste jag säga... Nästa gång ska jag minsann ifrågasätta. Jag fick plats vid fönstret igen så jag är ändå nöjd och glad, ahde jag inte fått det, DÅ hade jag slagit bakut! Jag blir så himmla varm och svettig av ingenting så jag MÅSTE kunna öppna och få luft. Skulle jag hamna på en annan plats än vid fönstret, då tror jag ärligt att jag skulle rymma härifrån.
Min nya granne som jag flyttade in till fick permision och åkte precis hem, hon kommer tillbaka imorgon och det innebär ju att jag och K blir själva även ikväll och jag kan sova lungt och inte bekymra mig över om någon hör mina snarkningar :-D
Jag tänker faktikt fråga sen om inte jag skulle kunna få åka hem över en natt och komma tillbaka morgonen efter. Eller åtminstone några timmar. Det hade varit en sådan befrielse. Fick ju självklart dessa tankar då tjejen med permis fick besked att det var ok för henne. Jag vill ju också! Vi har två helt olika situationer/"diagnoser" men jag kan ju alltid fråga. Får jag ett nej så ska jag även be om en förklaring till varför så vet jag i alla fall hur dom ser på saken och vad som skulle vara riskerna med att avvika några timmar eller så.
Just nu är det siesta så K åkte iväg till en kompis och jag passar på att vila.
Berättar om eftermiddagen/kvällen senare. Börjar nästan bli dags att säga som dom gör på tv3 - "Välkommen till kvällens Update!"
Nu jäklar i min låda är jag uppspelt som ett barn på julafton! Jag frågade BM som ska jobba ikväll, då hon kom in och kollade läget, om det finns möjlighet att få åka härifrån i åtminstone några timmar. Hon skulle prata med medicinskt anvsvarig läkare och återkomma. När hon kom tillbaka sa hon att det var okej men att jag inte fick gå runt och röra på mig utan måste ta det lungt och att jag inte kunde vara borta över natten. Dom vill väl ha mig på plats om det sätter igång. Så om en stund kommer K och hämtar mig och jag antar att vi bara åker hem och gör ingenting. Det krävs inte mer för att förgylla min tillvaro just nu!
/Tesan
12:e dagen, 32+0
Vill bara meddela också att grannen som åkte in med värkar natten till igår, kom tillbaka sen på fm. Värkarna hade stannat av. Hon är i vecka 27 och väntar tvillingar. Hoppas dom vill stanna inne ett tag till.
Sov något bättre inatt faktiskt med den nya madrassen, men den är lite smalare än den förra, man kan tydligen inte få allt :-) Nu sitter jag i sängen och surfar bort tiden och väntar på att BM ska komma och ta ett CTG. Man har liksom vissa anhalter som man räknar ner till.
Först vaknar man sen kommer:
Frukost 8-9, Kolla tempen
Surfar bort tid eller läser, tar en dusch
CTG - oftast innan lunch
Lunch 12.30
Siesta 13.30-15.00 - Passar på att sova och det behövs
Dötid
Middag 16.30
Kristofer kommer vid 17-18 tiden
Timmarna rusar iväg och vipps är den 21-21.30 och K åker hem :-(
Kollar tempen
Surfar bort tid
Nattpersonalen kommer och kollar läget vid 22-tiden
Surfar lite mer
Bäddar ner mig vid 23 nånting
Visst låter det som jag har en händelserik dag!
Nu är CTG:t gjort och det gick bra även denna gång. Märkte direkt att liten sov i början av mätningen för pulsen var lägre och väldigt regelbunden. Efter drygt 10 minuter vaknade den, pulsen gick upp och den började röra på sig. Bra resultat på kurvan även idag.
Bad om information om igångsättning, vilket kanske blir aktuellt. Fick en broschyr som jag läst på och nu blev jag väl något klokare men har fortfarande frågor. Hoppas så att det ska starta naturligt. Min plan är att i vecka 33 plus någon dag, börja springa runt här på avdelningen i ett försök att få igång det själv. :-) Någon som behöver flytthjälp då? ;-)
Min granne blev utskriven och fick åka hem. Lyllo! Nu är jag själv på rummet igen men det lär ju inte dröjja länge innan någon ny kommer. Än så länge så har jag hunnit dela rum med 3 olika. Kommer nog hinnas med ett antal till.
Idag slipper jag sjukhusmaten till middag och det är jag glad för. Det är soppa. Det var soppa igår med och det var så lite mat så var ju fortfarande vrålhungrig efteråt. Lunchen idag var fiskgratäng och gissa vad vi får till middag imorgon. Jo! Fiskgratäng. Herrgud vad fantasilösa dom är. Går väl an en dag eller två, men nu har jag varit här i 12 dagar och är riktigt trött på maten faktiskt. Så idag och imorgon blir det middag tillsammans med K. Idag kalasar vi nog till det med kebab, mums!
/Tesan
11:e dagen, 31+6
Förutom förkylningen så mår jag bra, fysiskt. Ingen temp och CTG:t var normalt. Idag höll sig bebisen i skinnet och kickade inte till barnmorskan :-) Fick 2 st pamol för jag hade ont i huvudet och bihålorna men det släppte efter tabletterna. Skönt!
Idag har jag träfft en sjukgymnast och fått lite tips på hur jag kan avlasta med kuddar och fått en särskild kudde att använda då jag ligger på rygg. Ska även få en annan madrass om en stund. Hoppas, hoppas att den är skönare än den som jag har nu!
Nu har jag precis ätit middag och sitter och väntar på att K ska komma. Om 6,5 timmar har vi gått 32 hela veckor. Inte illa knipt av mig va!
/Tesan
10:e dagen, 31+5
Vaknade upp med lite halsont idag och jag nyser en hel del. Hoppas att det går tillbaka, vill INTE ligga här och vara dålig! Men ingen feber idag heller iaf. och CRP:t visade normalvärde, ingen infektion.
När barnmorskan kopplade på CTG:t blev bebisen helvild. Pulsen hoppade från ingen kontakt alls till en bra bit över 170. Den sparkade och sprattlade som aldrig förr och ville visst inte alls vara med på någon mätning. Liten då! Till och med BM fick sig en kick då hon med ena plattan skulle försöka få in hjärtljuden ordentligt. BM lämnade rummet och efter en stunds strykande på magen och övertalning så var bebis snäll mot mamma och lugnade ner sig. Så idag tog det bara dryga 10 minuter att få kurvan färdig.
Kan ni se hur hackig kurvan är? :-)
Nu är det eftermiddag och förkylningen verkar tyvärr inte bli bättre, snarare åt andra hållet. Så himmla typiskt. Skulle ju inte vara så roligt att få en infektion på det här eller att förlossningen skulle starta nu. Kul att föda och vara sjuk på det. Nä håll nu tummarna för att jag blir frisk fort!
Annars så har dagen varit lugn men jag är så olidligt trött. Har inte fått sova nåt heller för jag fick en ny granne i samma veva som det var dags för siestan. Det är siesta varje dag 14.30-15.00 så mamma/barn ska kunna få ro och vila sig och även vi oförlösta också. Den där stunden på dagen behövs verkligen så man får vila upp sig, förlossningen kan ju komma när som helst dessutom så sover jag ju så kasst på nätterna så om jag inte sover på dagen mår jag inte bra. Inte ens partnern får lov att vara i rummen då. Men det är bara bra att det finns en särskild tid som är vigd till vila tycker jag. Hoppas det blir bättre imorgon.
/Tesan
Jag har flyttat
Tjejen jag berättade om som hade fått en pojke i vecka 33+5, hade med sig sin bebis ner på avdelningen idag, han ligger ju på neonatal egentligen. Han var så söt och så fiiiiin. Visst var han ganska liten men ändå inte så där tanig och bräcklig som prematura barn kan vara. Han hade ändå små pluffsiga kinder som en normalbaby, fast i lite mindre format. Vi tror att våran bebis väger ungefär som den pojken nu så det var jättekul att få se honom. Nu har vi kunnat få oss en liten uppfattning om storleken på våran minibäjsa. Kristofer var också här så han fick se. Han trodde ju inte att bebisar kunde vara mindre än dom normalstora vi såg här om dagen :-)
Vi var ute en sväng med vrålåket också. K körde runt mig i rullstolen alltså och det var SÅ skönt med frisk luft och att få vara ute en stund. Min älskling är så himmla go och snäll och han gör verkligen allt för att ta hand om mig och för att jag ska ha det bra. Hann med att bara ligga och kramas också i min trånga säng innan han gick. Åh vad det var mysigt!!!
/Tesan
Glöm inte handduken!
/Tesan
Bilder
Bebisens första kamrat ska detta bli. En underbart mjuk gosis med snuttfilt som
K köpte i London.
Småbodysarna som K köpte.
K läser på. Det kan ju hända när som helst!
Magen i vecka 30+4
Magen i vecka 30+5
Glad då jag får komma ut och andas frisk luft efter 6 dagar på avdelningen.
Mitt vrålåk.
/Tesan
9:e dagen, 31+4
Fick en natt själv i rummet då grannen, hon som åkte över till förlossningen igår, kom tillbaka, och sedan efter någon timme blev hon tvungen att åka till förlossingen igen. Kändes lite konstig men det var rätt så skönt också
:-)
Idag hade jag inte heller någon temp och efter att ha varit uppkopplad i drygt 40 minuter så blev CTG:n godkänd. Liten sov tror jag, för det tog ett tag för den att börja röra på sig. Efter CTG:t hade jag besök av en läkare från medicin ang. min höga puls. Han lyssnade på hjärtat och lungorna, kollade puls och syresättning och det togs ett blodtryck. Allt var bra förutom pulsen som är hög då. Han trodde inte att det var något allvarligt utan att det hade mer med graviditeten att göra. Om detta inte går till sig efteråt så kommer jag söka för det igen.
CTG-maskinen. Inte från idag men det ser ju ungefär likadant ut varje dag.
Ett Hb har tagits på mig också. Tror att BM sa att det låg på 122. Har minskat från 133 sedan det kollades sist för 3 veckor sedan men det är forttfarande ett normalt värde.
Har fått en ny granne också. I samma situation som mig men hon har redan fått sin bebis, i lördags. Tror hon sa att hon födde sin lilla pojke i vecka 33+5 och han mår ganska så bra. Inga andningsproblem utan verkade mer vara problem med matningen. Men det håller på att komma igång och hon trodde att dom får åka hem om en vecka. Hennes lillkille var 46 cm lång och vägde dryga 2 kilo. Nu får jag ännu större förhoppningar om att det ska går bra för oss! Men jag hoppas bara att bebis vill stanna kvar i magen lite till. Gärna 2 veckor till men vi får se!
/Tesan
8:e dagen, 31+3
07:50
Imorse vaknade jag tidigt av att min "granne" hade sammandragningar och blev uppkopplad till ett CTG. Efter ett tag blev hon körd till förlossningen. Vet inte om hon blir kvar där eller om hon kommer tillbaka. Hoppas det kommer gå bra för henne! Just nu är jag i alla fall själv på rummet och om hon inte ska komma tillbaka så ska jag be om att få byta plats på min säng så jag får vara vid fönstret. Det är så himmla varmt här inne. Men det är bara gravida som håller med mig!
Snart dax för frukost!
09:55
Frukost, temp, CTG och dusch avklarat. Temp och dusch var bra idag med. Fick precis besked om att jag får lov att byta plats till fönstret så någon ska hjälpa mig sedan att flytta på sängen. Kommer bli gött att få ligga vid ett öppet fönster. Är som sagt varm HELA tiden! Det var dagens höjdpunkt detta! :-)
Barnmorskan sa förresten då vi gjorde CTG:t att "då är det bara två och en halv vecka kvar nu då. Om det inte sätter igång av sig själv innan vill säga". 2,5 veckor! Det lät genast kortare än 3 veckor. Snart kommer bebis. Spänd av förväntan är jag! Det är då så himmla lungt med magen, förutom att bebis rör sig då, så det känns inte som att något nånsin ska hända här. Men rätt vad det är så gör det ju det. Och om inte annat så blir det ju igångsättning.
11.30
Hade precis renbäddat min säng (viktigt att göra det ofta då man är en tidig-vattenavgångare pga. infektionsrisk) då en barnmorska kommer in med ett vadderat kuvert till mig. Någon har skickat en present till mig! Ser ganska snabbt att det var från syster yster B (näst äldsta systern) med familj. Hon hade skickat ett fint brev där hon skerv att hon tänker på oss och så en jättesöt body och svarta velourbyxor från spöket Laban. Självklart i prematurstorlek så liten kan ha det på sig då den anländer! Jag blev så rörd så jag fick torka mina tårar. Ringde på en gång till K och berättade vad vi hade fått, för tanken var ju till oss båda, och jag säger som han att; B - du måste vara den mest omtänksamma personen som finns. Gud vad du gjorde oss glada!!!
/Tesan
1 veckas-jubileum, 31+2
Idag hade jag inte heller någon temp. Och CRP:t - infektionsvärdet - var normalt, ingen infektion, ännu i alla fall! Bebisen var snällare idag också och såg till så CTG:n blev godkänd snabbare, tog bara 10 minuter idag mot för 54 minuter igår :-)
När K kom åt vi lunch ihop. Jag min sjukhusmat och han gårdagens rester från thaimaten. Efter det lånade vi en rullstol och så åkte vi över till en byggnad i närheten som hade ett öppet fik och köpte med oss fika och kaffe. Gissa om det var skönt att komma ut och få frisk luft! Blev nästan hög :-D
På eftermiddagen vilade jag en timme och K åkte till Allum (köpcentrum) och strosade. Vet ni vad han kom tillbaka med. Prematurkläder! Två små söta bodys till våran lilla bebbe! Älsklingen är för söt, han tycker det är jätteroligt att köpa kläder - eller pimpa ungen som han säger :-) Allt vi har lånat och köpt kommer ju vara för stort så nu måste vi köpa på oss lite småkläder så inte bebisen behöver ha sjukhuskläder på sig. Prematurkläderna finns från storlek 40. 40! En normalbebis brukar ju ha 50 eller 50/56 då den föds! Vi tippar på att våran kommer behöva 44 då den inte kommer vara allra minst.
Ikväll har vi annars sysselsatt oss med kortspel, UNO, lite tv och bara vara nära varandra. K åkte för en timme sen ca. och nu är det väl snart dax att stänga ner dator och läsa ett tag och sedan nanna. Har sagt till om att jag vill träffa sjukgymnast då jag har problem med ryggen och den här hårda sängen gör ju inte saken bättre. Hoppas att jag får träffa denne imorgon.
/Tesan
Lilla julafton igår
Iiiiiihaaaa!!!! Som jag har längtat! Titta vad vi har införskaffat! Eller JAG får man nog säga för jag tror inte att K är så intresserad av att vara med på den notan :-)
Nikon D90 med ett 18-115 VR objektiv
Här ska fotas å trixas å leka!!! Plutten kommer att vara främsta objektet såklart!
/Tesan
6:e dagen, 31+1
Jag hoppas ju att bebis ska få ligga kvar till vecka 34+0 men jag vet inte hur jag ska klara det. Imorgon har det gått en vecka och det är så tungt. Jag vill ha tillbaka min vardag hemma.
Annars har dagen varit ganska bra. Har haft K här någon timme mer än om det vore vardag och det är så skönt att ha honom nära. Men vi blir lite rastlösa här. Finns inget ställe som är jättebekvämt att umgås på men huvudsaken är ju att vi får vara med varandra! Vi hade besök av C & J nere i entrén i förmiddags, så vi hann tjöta lite, det var trevligt. Sen fick jag mig en åktur i rullstol också över till apoteket. Det var underbart att andas frisk luft!
Besök får man bara ha här om man fortfarande är gravid och besökstiden är 18-19. Partnern får vara här när dom vill men måste såklart gå då det är läggdags. Idag stod det i GP att Halland (igår) och Göteborg (idag) har infört besöksförbud på förlossning och BB pga. svininfluensan, för alla utom partnern. Man vill undvika att små nyfödda blir sjuka och så finns det ju många infektionskänsliga gravida och nyförlösta. Detta hade ledningen på Östra sjukhuset i göteborg meddelat (där jag ligger). Jag tycker att det är bra att dom minimerar risken för smitta att nå dessa avdelningar. Grejen var bara den att vi som är patienter här på avdelningen inte har fått någon information alls om detta och folk har sprungit in här trots att det inte ens har varit besökstid. Annat folk än partner kan jag lova. Jag frågade en barnmorska om detta nu ikväll och hon sa att hon också hade läst detta i tidningen men att dom inte hade fått någon information alls om det. Skandal, inget annat!!!
Nu ligger jag i min hårda sjukhussäng och ska snart försöka sova. Måste nog tyvärr stänga ner, min granne har redan släckt lampan så vill inte störa.
/Tesan
5:e dagen, 31+0
Har haft besök av C i tisdags och av K:s mamma i onsdags och igår. Det är kul att få träffa folk och underbart att folk bryr sig om oss men idag kände jag att jag behövde en paus. Det känns som om det blir för mycket annars. Först alla tankar man har här och alla grejer som jag och K pratar om som måste fixas och saker jag behöver. Det finns ständigt lappar med frågor som ska ställas och saker som ska kommas ihåg och hjärnan går på högvarv trots att jag inte haft mycket att göra. En märklig känsla som är svår att förklara men som jag känner att jag måste ta på allvar. Känner mig så sårbar just nu. Dom få timmarna jag och K har på eftermiddagen vill man gärna ta vara på. Vi har så mycket att ventilera och prata om att tiden inte räcker till. Så vi bestämde att idag är det bara jag och han och det känns himmla skönt och nu blir det ju helg också och då får vi vara med varandra ännu mer.
På lördag är det dax för ett litet besök igen. Då kommer C & J. Ska bli trevligt. Måste bara dubbelkolla så ingen är sjuk. Det kan vara direkt livsfarligt för bebis och mig att bli sjuk eller få en infektion så det MÅSTE vi undvika.
Idag har vi gått in i vecka 32. Nu är mitt nästa mål att bebis ska få bli 32 veckor gångna. Så nu måste jag ta det lugnt och knipa!
Får se om jag orkar få in information om bebisens utveckling denna veckan som jag bruakar göra varje fredag. Känns lite som att jag inte vill läsa sånt mer, utan bara ta en dag i taget och hoppas att den utvecklar det som är viktigt för just våran bebis, just nu i denna situation.
Snart kommer K och han ska ha med sig thaimat. Yammi!! Ikväll får jag slippa ett mål av sjukhusmaten!
Tänker på pappsen och hoppas att han kryar på sig. Pratade med honom idag och han lät jättedålig :-( Kan ingen där hemma se till att han åtminstone ringer och rådfrågar lite på VC? Blir lite orolig...
/Tesan
En liten sammanfattning
Jag har märkt att jag blir hemskt dygnvild då jag är understimulerad. Kommer inte ihåg vilken dag ett visst prov togs, när jag frågade den där frågan, OM jag har frågat över huvud taget, vem det var som var inne hos mig. Man har hunnit träffa en hel del personal nu så är väl inte så konstigt och då man bara har haft tråkiga tidningar och korta stunder vid tv:n så får inte hjärnan så mycket annat att göra än att grubbla, fundera och oroa sig. I tisdags var det som en ny värld öppnade sig. Då fick jag nämligen lämna rummet! Små saker blir stora! Detta har hunnit hända:
* Pratat med barnläkare från barnavdelningen/neonatalavd. Han informerade om vad vi har att vänta oss, vilken vård barnet kan komma behöva och fick oss väldigt trygga.
* Får lov att lämna rummet och gå lite men får absolut inte anstränga mig.
* Träffat ett antal olika barnmorskor, undersköterskor, barnmorskor och läkare.
* Gjort ett EKG då jag påtalat noga min höga puls som jag har. Har en vilopuls över 100. EKG:t visade att vilopulsen då låg på 117.
* Ett blodprov tas för att kolla sköldkörtelhormonerna
* Får besked om att provet ska tas om då något värde tydligen låg lite på gränsen till för lågt. Jag hinner bli orolig och arg. Har tagit upp detta med BM redan vid inskriving, på båda ställena och ingen har brytt sig om det. Nu råkar jag givetvis komma över en artikel i en av de få tidningar som finns att läsa här. Där har någon skrvit att foster kan få hjärnskador om man har för lågt T4-värde, eller vad det nu hette, som är ett sköldkörtelhormon. Jag börjar såklart oroa mig och nojja för att bebis nu har någon hjärnskada.
* Efter 2 dagar tas provet om och sent på kvällen får jag svaret. Proverna visade helt normalt. Pustar ut och släpper åtminstone ett orosmoment från hjärtat.
* Tempen kontrollerar jag varje kväll. Den pendlar mellan 37.5 på kvällen och 36.5 på morgonen. Ingen alvedon får man här om det inte överstigen 37.5
* Får svar från proverna på cervix. Ingen infektion eller bakterier.
* CRP tas, en typ av snabbsänka. Värdet visar under 8 = ingen infektion
* Haft mensvärkaktiga känningar i magen och ryggen. Några stycken sedan avtog dom.
* CTG tas en gång per dag och det är en mysig stund att få höra bebisens hjärta och se hur många slag det är i minuten.
* Får träffa en narkosläkare för att få information om eventuellt kejsarsnitt och ryggbedövning. Hon kollar ryggen för att se om det kommer gå lätt att lägga bedövning. Inga problem! Bra information!
* Ska till veckan få träffa en läkare från medecin för att få dennes utlåtande om min höga puls. Om inget görs så tyckte dagens läkare att jag skulle ta tag i det efter graviditeten.
* Får låna en bärbar dator och mobilt bredband. Inte klokt vad tiden helt plötsligt går mycket snabbare!
/Tesan
Ingen dröm – nu kommer det snart en bebis
I söndags var jag helt slut efter jobbet så jag bestämde mig för att slumra lite på soffan innan en kompis skulle komma över på en kaffe och tjöt. Efter en timme klev jag upp och började laga mat, var vrålhungrig. Så kom J, jätteroligt, var länge sen vi sågs. Jag lagade klart maten, J fick en kopp kaffe och så skulle jag precis slå mig ner vid bordet och äta. Nu hade det max gått en halvtimme sedan hon kom, klockan var ca 17.30. Så kände jag nåt konstigt, som om något rann. Jag tänkte att det säkert bara var en vanlig flytning som är jättevanligt då man är gravid men det kändes helt klart märkligt, inget jag känt innan.
Jag skyndade in på toaletten och när jag skulle sätta mig ner såg jag en rätt så stor blör fläck i byxorna. Helt genomskinligt, inget selm eller så – nu får ni inte vara äckelmagade! Jag torkade mig och gick ut till J igen och sa nåt i stil med ”Ehh, det hände nåt konstigt. Det kom som lite vatten”. J såg ganska chockad ut och det var jag med. Tänkte att jag bara skulle äta upp min mat och så ringa in till östra sen (det är dit man ringer ifall något akut händer under graviditeten innan man är fullgången). Det gick inte så bra att äta, jag fick i mig en champinjon, började bli så nervös och var nog i chock. Så jag letade fram numret och ringde till spec-förlossningen. Där pratade jag med en barnmorska som sa att jag var tvungen komma in på en kontroll. J var en ängel och erbjöd sig att följa med och hon körde bilen, tur, för det hade jag aldrig klarat själv!!
Innan vi gick till bilen bytte jag byxor för det hade hunnit komma mer vatten och jag lyckades få med mig blodgrupperingslappen, för jag kommer ihåg att BM sagt att det ör viktigt att få med den om man måste åka in. Jag funderade väl lite på om jag behövde något mer men var så förvirrad att det inte gick att tänka klart och jag ville bara komma iväg. På väg till bilen rann det så mycket vatten att jag blev blöt ner till knäna och då fattade jag att nu är det nåt som inte riktigt stämmer. Ringde i samma veva till K i london som just då var på matchen mellan Manchester united och Chelsea och det var precis halvlek. Stackarn, jag ville egentligen inte ringa, där är han i ett annat land och så ska jag ringa och ge honon panik. Men jag hade ingen val, jag hade ju velat veta om det var tvärt om. Jag bad honom att kolla upp om det fanns någon möjlighet till att komma hem med ett flyg redan samma kväll eftersom jag inte visste vad som skulle hända nu. Han skulle göra så gott han kunde och jag skulle höra av mig så fort jag visste mer.
Väl framme på spec-förlossningen kom jag snabbt in på ett rum. Jag fick ta av mina dyngsura byxor och trosor och fick såna där sexiga nätbyxor och blöja och så en snygg vit sjukhus-neglisché på det. Barnmorskan kopplade upp mig till ett CTG och bebisen hjärtljud var precis som dom skulle.
Sen började förvirringen och kaoset. Det var inte bara jag som var förvirrad utan även personalen och jag blev skickad hit och dit. Först det ena rummet, sen på väg till nästa och så var det urinprov, ännu mera vatten som rann så det blev en pöl på golvet i korridoren, och helt plötsligt var jag innte i ett undersökningsrum med en läkare. Där gjordes ett ultraljud där bebisen mättes för att få en uppskattad vikt. Den uppskattades väga 1700 g och sprattlade på som om inget hänt. Läkaren såg att det bara var några fickor kvar där det låg vatten och bebisen låg med huvudet neråt. Sen gjordes en vaginal undersökning för att se om jag hade öppnat mig något, det hade jag inte, och för att ta prov på livmodertappen för att se om jag hade infektion eller streptocker. Sen var det nog stick i fingret och nåt blodprov också, minns inte riktigt. Lite feber var allt dom kom fram till att jag hade och nu hade jag även fått besked om att jag skulle bli inlagd. What! Jag som skulle jobba dagen efter och jag som bara ville hem och mysa i soffan.
Jag fick veta att då vattnet har gått så kan värkarna komma igång när som helst eller så kan det bli en infektion som når fostret pga. att det finns så lite fostervatten. Och då kan dom bli tvungna att snabbt plocka ut bebisen. Jag fick en kortisonspruta för att skynda på utvecklingen av bebisens lungor. Efter ett dygn skulle jag få en spruta till. Om värkarna hade satt igång innan den andra sprutan då hade dom försökt stoppa det, allt för att kortisonet ska hinna verka.
Så blev jag överflyttad och inlagd på special BB och hade väl nu förstått att det inte skulle bli någon hemgång innan bebisen är ute. Men det kändes åtminstone bra att läget var lungt just nu och kände väl mig trygg i att K skulle hinna hem innan något hände.
Jag kan inte med ord beskriva, trots att det blev en väldigt lång text, oron, kaoset och nervositeten som jag befann mig i. Kändes som att jag bara skakade på huvudet med höjda ögonbryn från att jag kom in till östra till att jag somnade. Vilket jag inte gjorde förrens 4 på morgonen.
Morgonen efter fick jag kontrollera tempen (det gör jag morgon och kväll) och så gjordes det ett CTG igen (det görs varje morgon/förmiddag). Inget att anmärka på. Vid 11-tiden kom K till mig direkt från flygplatsen. Jag blev ledssen då jag såg honom för jag blev så lättat av att han äntligen var hos mig.
Måndagkväll fick jag den andra kortisonsprutan och tisdagkväll fick jag veta att om värkarna nu skulle starta så låter dom det sättas igång. För nu har i alla fall barnet fått i sig kortisonet för sina lungor. Om inget har hänt innan vecka 34 så sätts jag igång. Det innebär att vi blir föräldrar och har våran bebis hos oss senast den första helgen i december. Efter det följer ett antal veckor av vård av barnet, men det återstår att hur mycket hjälp den behöver. Vi har fått prata med en barnläkare och enligt honom så har vi ju en stor bebis! Dom är van mycket mindre pluttar på sin avdelning.
Nu har jag läst ut boken ”Förlossningshandboken” i ett rasande tempo. Jag skule ju ha nästan 10 veckor på mig att förbereda mig inför förlossningen och tvätta alla babykläder och pyssla och så. Det blir visst aldrig som man hade tänkt sig och att tro att man kan planera allt... PYTTSAN!
/Tesan
Inatt födde jag en flicka
i en dröm, får jag vara snabb att säga så jag inte skrämmer upp någon.
Situationen var precis som den är nu. Jag låg och sov och vaknade och hade ont, väckte Kristofer och så åkte vi in till en förlossningsavdelning. Helt plötsligt är vi inne i en förlossningssal med en mycket fåordig barnmorska. Utan att ha haft speciellt mycket värkar så ligger jag där helt plötsligt och föder, nästan 10 veckor för tidigt. Barnet kommer ut och Kristofer får ta barnet i famnen och lägga henne på ett skötbord. Hon var helt tyst, inte ett ljud kom från henne. Barnmorskan sätter sig ner på et stol intill mig väldigt ”laid back”. Jag kommer på att jag inte vet vad det blev så jag ropar till barnmorskan lite halvt hysteriskt och frågar. En flicka svarar hon. Så frågar jag varför bebisen är så tyst, tja det kan ta ett tag innan dom kommer igång säger hon, utan att resa sig från stolen. Så går det helt plötsligt upp för mig att barnmorskan inte hade brytt sig om att jag ville ha sen avnavling, vilket jag nog hade glömt säga då allt gick så fort. DÅ, då börjar flickebarnet att skrika och då kändes det verkligen som skit samma med avnavligen, bebisen mår ju bra!
Helt plötsligt är jag och Kristofer ensamma på rummet med vårat lilla barn. Kristofer lägger sig i sängen och somnar, han sa att det var viktigt att han får sova för han skulle ju iväg med ett flyg till london morgonen efter (Kristofer är i london, åkte i morse, nu med hans föräldrar för att titta på en manchester united match). Han skulle alltså åka och se stit lag trots att han precis blivit pappa!!!
Åter igen helt plötsligt, ni vet ju hur drömmar brukar te sig… så är bebisen iklädd en blå/vit klänning i tyll och hade ett svärd i handen. Hon skulle se ut som prinsessan Leia. Jag har absolut ingen aning om hur denna karaktär ser ut då jag aldrig har sett dessa filmer, men i drömmen var det så i alla fall. Ett svärd hade hon i handen med som hon lekte med. Så var det tydligen dags att amma. Min lilla bebis sökte sig mot bröstet och det fungerade hur bra som helst på en gång. Vilket önsketänkande! Hon åt och åt och åt och jag riktigt kände känslan i drömmen då mjölken rann till. Hipps vipps så hade hon bajsat blöjan full och jag väckte Kristofer och frågade om vi skulle ringa efter hjälp eller om vi skulle våga byta på henne själv första gången. Jag tänkte att det kan väl inte vara någon match med tanke på vad jag jobbar med. Hon hade bajsat så mycket att det såg ut som att en handboll putade ut från blöjan. Vi öppnade upp den med förväntningar om att se svart avföring. Det har vi minsann fått lära oss på föräldrautbildningen att så ska det se ut, den första avföringen. Men istället var där en vit stor klump, som krita såg det ut!
Här är alltså prinsessan Leia. Men i min dröm var klänningen mer som en prinsessklänning och inte sån frisyr. :-)
Så har vi nästa hopp i drömmen, våran bebis förvandlas till en räka, eller i alla fall något slags skaldjur, som kryper omkring på golvet. Jag blev till mig av oro. Kristofer verkade inte riktigt se samma sak som mig och då blev jag verkligen orolig. Nu var bebisen en ödla och sprang runt på väggarna, jag skrek hysteriskt till Kristofer att ringa till barnmorskan. Han pratade med henne från en telefon på rummet och försökte förklara vad som hände och jag skrek i bakgrunden att nu blir hon en hund!!! Vad jag förstod av samtalet så fick Kristofer förklarat för sig att jag tydligen hade drabbats av en förlossningsdepression. Och där vaknade jag.
Känslan var så riktigt att jag verkligen trodde att det hade hänt, var tvungen känna på magen och väcka bebisen. Då jag kände att den äntligen rörde sig så förstod jag att det bara var en dröm. Puh! Till saken hör en riktigt konstig sak… Diskuterade igår i ett forum om man har läckt från sina bröst eller inte. Mina bröst har varken vuxit eller läckt. Efter drömmen var jag lite skärrad så var tvungen gå upp en stund. Och då, när jag satt på toaletten så läcker det ut en genomskinlig vätska från brösten. Märkligt! Jag tolkade det som att känslan i drömmen då mjölken rann till var så verklig så någon slags process sattes igång i mig. Det tror jag i alla fall.
Det får gärna komma ut en flicka, eller en pojke också för den delen, det är ju vad jag tror det blir, men absolut inget skaldjur och absolut inte ÄNNU!
/Tesan
Vecka 31
Blir tyngre och tyngre att röra sig och bebis sparkar hårdare och hårdare. Ibland är det sånt himmla liv i magen att jag inte kan sova, men det gör inget. Är bara mysigt att ligga och hålla handen på magen och känna liten! Nu är knappt 10 veckor kvar, vart tar veckorna vägen?!! Jag tycker att det inte är längesen vi fick beskedet att det fanns ett liv i min mage. Då var den några millimeter lång och nu är den över 40 centimeter. Häftigt och makalöst!
I vecka 31 är medelkroppslängden 42 cm från hjässa till häl och barnets medelvikt är 1800 gr. Huvudets omkrets är 29,5 cm. På grund av att hjärnan växer snabbt nu ökar den mer än vanligt i omkrets.
Den här veckan är en milstolpe i bebisens utveckling då lungorna får förmågan att fungera på egen hand tack vare bildandet av en “surfaktant” som hindrar att lungblåsorna faller ihop om bebisen av någon anledning skulle förlösas och bli tvungen att andas utanför livmodern. Barnets kropp lagrar fett. Bebisens kropp, armar och ben fortsätter att rundas av i takt med att underhudsfett tillkommer – och de ser äntligen ut att vara i proportion till huvudets storlek. Huden som tidigare har varit röd är nu mer rosa eftersom underhudsfettet har bildats. Många barn har redan hår på huvudet, ibland upp 2 cm långt.
Dina revbenen och bäckenet kan ömma eftersom barnet tar allt större utrymme i din mage. Det är också vanligt att kvinnor får halsbränna. Det kan hjälpa att vara upprätt en stund efter måltiderna. Många tycker också att det hjälper att äta mindre portioner fast oftare. Många kvinnor samlar på sig vatten. Om dina ben känns tunga och svullna kan det vara värt att prova stödstrumpor.
Du har förmodligen gått upp 1,3-1,8 kg denna månad. Ett knappt halvkilo (450 g) per vecka är helt normalt under sista trimestern, eftersom bebisen går igenom en sista växtspurt inför födseln.
/Tesan
