kom lillasyster till oss. Hon vägde 3725 g och var 52 cm lång. Hon är en liten skönhet, precis som sin syster. I början kunde vi inte se likheten mellan dom men då vi tittar tillbaka på kort på Felicia som nykläckt så ser vi att dom visst är lika.

Värkarna startade på eftermiddagen den 19/9 och höll i sig hela natten. Inte regelbundna men ändå så pass molande att jag inte kunde sova.

På morgonen 20/9 började dom tillta i styrka och ju längre tiden gick desto ondare gjorde dom och desto tätare kom dom. Vid lunchtid hade jag några värkar med 4-5 minuters mellanrum och ringde då hem K. Som tur var så var det planerat sedan innan att Felicias farmor skulle komma till oss så hon hade hand om Felicia och jag vilade så gott jag kunde.

16.50 ringde K till förlossningskoordinatorn, då hade jag 2-3 värkar på ca 12 minuter som var ca 1 minut långa. Koordinatorn tyckte vi skulle åka in. 17.30 kom vi fram till förlossningen. 18.30 godkändes CTG:t som kopplats på mig och en undersökning visade att jag var öppen 5 cm. Yes! Värkarna hade gett lön för mödan!

19.40 - dusch som lindrar värkarna och kändes VÄLDIGT skönt.

20.00 - Nytt CTG som ser bra ut.

20.15 - Går upp till BB för kvällsfika och där kommer sammandragningarna tätare och gör så jag inte får i mig fikat.

Går tillbaka till förlossningen och ligger i sängen och jobbar mig genom värkarna. 1 minut långa, 5-7 minuter mellan.

22.10 - Får en ny BM, kopplar på CTG som ser bra ut.

23.10 - En ny koll visar att jag fortfarande bara är öppen 5 cm. Tappar modet lite då det känns som att all smärta inte lett någonstans...

23.40 - Nytt CTG igen som godkänns 00.10.

01.07 - Värkarna börjar ta i ORDENTLIGT.

01.20 - Ber om lustgas. Under förlossningen av Felicia gjorde lustgasen mig bara illamående men ville ge det ett nytt försök denna gång. Effekten på nästkommande värk mattades av tack vare lustgasen. Det funkar!

Värkarna blir MYCKET starkare.

03.30 - Undersökning visar att jag fortfarande bara är öppen 5-6 cm och CTG visar lite för hög hjärtfrekvens. Det pratas om att ta hål på hinnorna för att kunna fästa skalpelektrod på bebis för att ha bättre koll. Något som jag egentligen verkligen inte alls vill göra. Dels för att jag så gärna ville att allt skulle få ha sin naturliga gång och dels för att jag vet att det kan sätta enorm fart på värkarna.

03.40 - Beslut tas om att ta hål på hinnorna och dessa tas 03.50. Vid detta laget var värkarna så täta och intensiva så jag andas mer och mer lustgas och tycker att "ingreppet" är väldigt jobbigt, obehagligt och gör ONT. Då skalpelektroden kom på plats så såg man att hjärtfrekvensen på bebis är normal.

Efter detta har vi inga klockslag längre på vad som händer. K har inte tid att anteckna mer utan sitter fast vid min sida då jag fullkomligt håller på att slita ner honom i sängen då jag river, sliter och drar i honom under de sjukt intensiva värkar jag nu fått - som jag befarade, efter vattenavgången.

Plötsligt så blir bebisens hjärtfrekvens för låg och en läkare kommer in för att ta ett prov från bebisens huvud, mjölksyraprov tror jag det var för att kolla om bebisen var påverkad. Det som nu händer sker i min värld är i osammanhängade sekvenser. Allt snurrar och jag tycker att dom som pratar med mig upprepar samma saker hela tiden och det känns som att samma scenario utspelar sig gång på gång. Jag tror på fullaste allvar att jag antingen ÄR död, eller att jag HÅLLER på att dö och jag gråter och bedjar till K att hjälpa mig. Jag ville bara sövas för att få slippa allt. Hör i dimman läkaren säga "Det här går inte, kalla på hjälp" och K som säger "Nu måste jag sätta mig ner". Jag spänner ögonen i honom och undrar ångestfylld vad som NU är fel och då K blev svimfärdig och behövde sitta så var jag ännu mer övertygad om att nu ÄR jag på väg att dö. Hur tätt värkarna nu kommer har jag ingen aning om, allt känns som en enda lång sammanhängande värk utan paus och där står läkaren med en massa intrument i mig samtidigt. Blir gråtfärdig då jag tänker tillbaka på detta... :-/

Då krystvärkarna kommer, TROR att klockan var ca 05.15, kvicknar jag till och det känns som om jag är på väg tillbaka till verkligheten. Bestämmer mig för att nu JÄVLAR ska jag jobba så jag slipper det här någon gång. NU ska bebis ut! BM tjatar på mig om att jag inte ska andas bort värkarna utan att jag ska trycka på, enligt henne höll jag igen, jag har ingen aning... Krystvärkarna blir ännu starkare och det känns som jag får djuriska krafter som bara kommer ur mig utan någon chans att stoppa dom och dom är helt okontrollerbara. Jag trycker och tar i som attan trots att jag har så ont att jag tror att nu går jag sönder ordentligt.

06.31 lyckas jag äntligen få ut bebis, en tjej, en till tjej! Både jag och K blir förvånade, vi trodde stenhårt på pojke. Det första jag säger till K är; "Aldrig mer". Det var en konstig känsla, lyckorus av att se våran andra lilla prinsessa och känna hennes närhet mot mig men samtidigt skräck efter denna hemska upplevelse. Självklart var det ju värt det då man ser vad som kom ut av det, men jag vill verkligen inte gå igenom det igen.

Efter Felicias förlossning var det inte alls dessa känslor. Visst gjorde det ont som FAN, på ren svenska, men det var ändå en så häftig och grym upplevelse att jag direkt efteråt kände att "Detta vill jag göra igen!" Det jag nu gått igenom vill jag INTE göra igen och om vi i framtiden skulle få för oss att vi vill ha fler barn så kommer jag innan först att kolla upp mina chanser att få ett planerat snitt. För den här rädslan kommer inte försvinna...



Nu bilder på våran andra lilla prinsessa. En prinsessa som vägde nästan 2 kilo mer än sin syster då hon tittade ut.





         
Visst är dom lika! Lillasyster knappt 15 minuter gammal - Storasyster 7 minuter gammal



Myser hos pappa medan mamma sys - ca 40 minuter gammal



Här var liten drygt 2 timmar gammal. 



Äntligen ENERGIIII!



En förlossning tar hårt på en :-D



Felicia får träffa sin 9,5 timmar gammal lillasyster men är mest intresserad av "Kooooooo".