Har sovit hyffsat bra inatt men jag vaknar ju och springer på toa en si så där 5 gånger. Då jag var uppe vid 5-5.30 kollade jag tempen samtidigt. Den visade ingen temp, 36.8 tror jag det var. Efter frukost och en dusch kollade jag igen och då visde den 37,8. Inte bra. En BM har precis varit här och tagit ett CRP - snabbsänka, så får se vad dom tänker göra nu. Jag känner mig inte alls dålig. Varför ska det börja nu då det har varit bra i 2 veckor?

Jag återkommer...

För 5 minuter sen ca fick jag besked att jag kommer bli igångsatt idag. Shit!!!

Ringde efter K vid 11.30. Han var fort på plats. Fick en nål i armen och en dos antibiotika för att hjälpa mot ev. infektion. Ska få 2 doser/dygn. Vi väntade på att bli överflyttade till förlossningen så snart en plats skulle bli ledig. Vi hann få i oss lunch innan och vid  15-tiden, tror jag, blev vi överflyttade. Jag har hemskt dåligt tidsperspektiv idag då jag varit så jäkla nervös så ni kan inte förstå!

Jag blir överflyttad och ska bli igångsatt pga. tempen, CRP visade inget men det kan släpa efter ett par dagar.

En BM på förlossningen säger att hon ska koppla på ett värkstimulerande dropp och nu håller hjärtat på att hoppa ur kroppen på mig. En läkare dyker upp på rummet med en UL-maskin och vill kontrollera var huvudet är, det låg fortfarande ner, strålande utsikter! Läkaren ordinerar BM att kontrollera om tappen är påverkad innan hon sätter dropp. Hon menar att det är ingen idé att sätta igång ett värkarbete om inte "locket är öppet", då kan ju ändå inte bebisen komma ut. Tappen var inte påverkad, läkare meddelas. BM kommer tillbaka och säger att läkarna vill diskutera ihop sig ang. om jag över huvud taget skall sättas igång idag. Dom vill först ha en ny temp och CTG. Temp har jag fortfarande men minns inte hur mycket.

Vi blir glada, speciellt jag, för att vi får en paus. Har kännts så himmla stressigt allt som hänt fram till nu. Men innan nästa episod sedan börjar har jag lugnat ner mig avsevärt och nu är jag inte lika rädd längre. Det känns sjukt nervöst men nog fasen ska jag fixa detta! VI ska fixa detta! Med K vid min sida känner jag mig så trygg, han är grym! 

2 timmar senare vid 17, kommer en läkare in. Hon berättar att hon och kollegorna har diskuterat ihop sig. Eftersom jag har feber så misstänker dom att det kan vara fråga om en infektion eller kanske t.o.m. virus. Så dom tycker det är bäst att bebisen får komma ut nu. Dom säger också att dom är inte alls oroliga för barnet utan tycker att det blivit tillräckligt mogen iom. att kortisonet har fått verka och bebis fick ligga kvar i 15 dagar efter vattenavgången. Dom har beslutat att jag ska få en behandling av en hormongele som ska få tappen att mogna.

Kl. 18 kommer BM in igen, kopplar upp mig mot en CTG och ger mig en dos med gelén bakom livmoderhalsen. Trodde det skulle göra ont eller åtminstone vara mer obehagligt än vad det var men det gick så fort så hann nappt vara med. Blev tvungen att ligga kvar i sängen i en timme så inte allt skulle rinna ut och det var en jobbig timme. Har så svårt för att ligga på rygg och jag var tvungen att ligga så stilla eftersom CTG:t var kvar på mig och så fort jag rörde mig tappade den kontakten med bebis.

Strax efter 19 kopplar BM bort CTG:t och jag får äntligen röra på mig. Andra dosen av gelén brukar ges efter 8 timmar, men då är det ju mitt i natten så dom ska inte göra mer nu förrens imorgonbitti. Då undersöker dom tappen igen och sedan efter det tas beslut om vad nästa grej blir. Om det blir gelé, ballong eller dropp.

Jag har redan börjat känna av små sammandragningar nertill i magen och mensvärk. Samma som jag känt innan men nu känns det lite kraftigare och kommer något tätare än vad dom förut gjort.

Just nu väntar jag på att K ska komma tillbaka. Han hastade hem för att hämta matlådor till honom samt kläder och grejer. Nu får ju han också stanna här så vi får vara tillsammans och äntligen sova tillsammans igen.

Jag återkommer så fort jag kan men om jag inte skriver imorgon så behöver det inte betyda att bebis har kommit. Det kan krävas många försök och detta kan ta upp till ett par dagar. Men som sagt, jag berättar så fort jag kan!

Tack snälla ni för alla fina kommentarer jag har fått och tack alla vänner och familj som messar mig. Känns underbart att så många tänker på mig och oss och jag behöver verkligen peppningen!


/Tesan