Nu ska jag göra ett försök till att börja om att blogga. Mycket har hänt sen sist. Mina nära och kära vet redan vad det handlar så här kommer historian för er andra.

Den 26/5 var jag tvungen stanna hemma från jobbet för jag hade sån hemsk magknip, gjorde så ont! Var hos läkare på VC och han påstår att jag har förstoppning och skickar hem mig med diverse medel.

28/5 har det inte blivit bättre och jag nästan gråter av att det gör så ont. Går tillbaka till läkaren och han ville göra dom vanliga testerna (som dom alltid gör) Urinprov, Hb osv. Så frågar han om jag vill göra en graviditetstest. Jag rycker på axlarna och tycker att det kan jag väl göra, lika bra, inget som kan skada. Inne på labbet sitter jag och väntar svaret efter mitt kissande och dom har stuckit mig i fingret och så. Alla prover visade bra. Så kommer sköterskan med grav.stickan och säger: ”Ja den här visar ju positivt”. Jag bara sitter och gapar! Ni ska veta att det finns bara ett, max två tillfällen som vi inte haft skydd på och mycket ska ju klaffa för att det ska bli något så hur höga är oddsen då gångerna är så få? Hur som helst… Så blir jag inskickad till läkaren igen, han ville skicka mig till gyn.akuten eftersom jag hade så ont. Han misstänkte utomkvedshavandeskap. Jag ringde Kristofer så fort jag kom ut från läkaren för jag var ju såklart lite skakis efter beskedet och ville inte åka själv till akuten. Ville egentligen inte berätta på telefon men nu blev det så och jag fick som svar: ”Nämen. Jag kommer”. Haha! Det var nog inte vad han hade väntat sig heller.

Efter många timmars väntetid på akuten fick vi komma in. Gynekologen undersökte mig med ett VUL (vaginalt ultraljud) och kunde se ett litet embryo där hjärtat tickade och det låg där det skulle, alltså inte utomkveds och jag skulle vara i vecka 6-7 enligt mätningarna (Konstigt, hade haft mens, trodde jag, för inte alls längesen). Däremot så hittade hon en vattenfylld cysta som var ca 7x6 cm stor och satt vid min ena äggstock/äggledare. Det blev prat om operation på en gång då hon var rädd att den skulle vrida sig runt sig själv, alltså snurra på äggledaren och det kan förutom att såklart göra jävulskt ont, även skada äggledare för gott. Gynekologen pratade ihop sig med en annan kollega och dom kom fram till att vi skulle avvakta och jag skulle komma på återkoll en vecka senare.

Vi åkte hem och smälte beskedet. Men aldrig att det kändes tungt eller inte önskvärt utan nu då det var som det var så hoppades vi bara att allt skulle gå bra.

Dagen efter, fredag-söndag, skulle vi (tillsammans med ett annat par) tillbringa helgen hos en barndomskompis till K och hans sambo och barn. På lördagen fick jag en blödning och vi blev väldigt oroliga. Jag hade blivit tillsagd att jag skulle åka in om smärtorna blev värre men det hade dom inte, jag bara blödde. På söndagen (31/5) då vi kom hem åkte vi till gyn.akuten för att se så allt var som det ska. Och det var det! Hjärtat tickade och nu räknades det till att jag skulle vara i vecka 6+4.

4/6 skulle jag på kontroll av cystan och då hade den krympt! Lycka! Slapp operation då det nu såg ut som den hade börjat krypa av sig själv. Den här gången fick vi också se hjärtat picka på lillbönan och nu beräknades jag vara i vecka 7+5. Svårt att mäta då det är så litet.

Tiden går, vi mår bra, jag mår bra. Inga klassiska krämpor, inget.

18/6, dagen innan midsommarafton fick jag på eftermiddagen på jobbet hemska smärtor i magen. Jag hade problem att köra hem då det gjorde ont då jag satt, men hem kom jag tillslut. Väl hemma så känner jag att det kommer en störtblödning och springer på toaletten. Det rann blod ur mig och gjorde så ont att jag var helt övertygad om att det nu var ett missfall. Vi åkte till gyn.akuten och fick komma in ganska fort till undersökning. Även denna gång undersökte dom mig med VUL och jag vred bort huvudet för jag ville inte titta på skärmen, var så nervös. Så säger gynekologen, varför tittar du inte?! Det hoppade till i bröstet på mig och jag vred huvudet mot skärmen och ser en lite minibebis ligga där och sprattla. Är det sant! Utbrister jag. Och så kom lyckotårarna. Både jag och K var oerhört lättade. Nu skulle jag vara i vecka 9+6 enligt dom nya mätningarna och cystan kunde hon inte längre hitta. Jag tror ju själv att jag blödde för att det var cystan som gick sönder, men det fick jag inget direkt svar på. I 2-3 dagar efter fortsätter det komma lite blod, men detta är så lite så tar det som efterblödningar.

Veckorna går och jag mår bara bra.

29/6 var det dags för inskrivning och där gjordes ett UL för att få veta hur långt gången graviditeten var. Då var vi i vecka 12 (11+4) och förlossningen beräknades till 14/1.

Tiden efter det blev jag grymt trött, tror jag kan sova hur mycket som helst. Men det är ju mycket som händer i kroppen!

Ingen mer blödning och inget mer krångel. Det verkar gå vägen nu!

Redan i vecka 13 kände jag ett svagt fladder i magen men det var så diffust så kan inte veta säkert. Men magkänslan säger att det var något annat än tarmarna J I vecka 15-16 började jag känna mer, ingen tvekan nu trots att det är svag och inte så ofta.

I vecka 16 började ena låret domna bort för mig då jag stod upp. Kort därefter börjar ena handen/handleden/armen krångla. Det värker och domnar bort.

18/8, i vecka 18+4, var vi på RUL (rutinultraljud) där dom kollar på alla inre organ som man kan se. Hjärta, magsäck, ryggrad osv. Allt såg fint ut! Som den rörde sig, ville inte ligga still en enda sekund! Nu kunde dom även mer exakt räkna ut BF (beräknad förlossning) där dom mäter specifika delar som är lika stora hos alla foster denna tid. Jag blev inte flyttad ens en dag. BF är 14/1. Måtte jag kunna knipa igen över nyårafton!

27/8 fick jag komma till en arbetsterapeut som konstaterar att jag fått karpaltunnelsyndrom och får med mig stödskenor och en övning jag ska göra varje dag. Detta brukar försvinna efter förlossningen men har man otur så måste man opereras. Sedan fick jag träffa en sjukgymnast som kommer fram till att domningarna i låret beror på en nerv som hamnar i kläm då magen växer och bebis kan ligga och trycka på den. Bara att stå ut och hoppas att det inte blir värre och att det försvinner efter förlossningen. Hon märker även att jag har början till foglossning. Jasså! Är det därför jag får ont långt ner i ryggen?! Hade jag ju inte alls kopplat ihop med graviditeten. För detta får jag foglossningsbälte och övningar jag ska göra varje dag.

Idag är jag i vecka 20+6 och jag kan känna bebis varje dag. K tror att han kände en liten putt då han tog på magen här om kvällen men är inte säker. Han tycker det är orättvist! Jag hoppas han kan känna snart han med. Kicka på bebisen!

/Tesan